17 18 19 20
Igår visade sig resultatet av att ha fyllt 20 i Oslo. Förrförra helgen blev det firande i förväg och samma vecka blev det även vardagsfirande med tårtor av högklass och hädanefter kommer det helt plötsligt, endast på helgerna, som från tomma intet, befinna sig ett antal fler Erica Jansson ute på kvällarna.
Skämt och sido så hade jag varit glad om det hade varit en Sara20 tårta, för då hade jag haft lättare att bestämma vad jag ska göra i sommar, då hade jag utan tvekan stannat och försökt smila in mig på något sommaruteserveringsjobb, men icket. Det skriker lite - Jag och Johanna är i Östhammar och har just sett Erik Segerstedt, går vidare och smiter lite smidigt in på ortens enda och minsta uteställe. Tippar, tio bord på uteserveringen, ett bord belägrat av mina bekantskaper, alla över 18, ett bord belägrat av, självaste snyggErik!. Samt en vakt som självklart känner igen alla de få besökarna som kommer dit, och ut åker vi, såklart.
Precis som vi samma sommar åkte ut från öltälten på Gatufesten, nog för att det är förståeligt, det bara skrek, Hej kom och skicka ut oss för vi är bara 17, över våra flackande blickar, sammanbitna leenden och irrande rörelser.
Som grädden på mostet, hade vi samma vecka bestämt oss för en Ålandstripp med några vänskaper. Efter att ha kört ett antal mil, någon timme eller två, precis påväg på en rolig dagstur, precis påväg att gå in, så får vi frågan om legg, visst tänker två glada 17åringar och förbannelse, tänker vi någon minut senare, när vi inser att vi inte får åka med, nu pratar vi Ålandsbåten. Samtidigt som de glada 10åringarna travar förbi, antingen med föräldrar eller själva, med en underskriven lapp. Surt sa räven, som denna gång var jag och Isberg och hela kompaniet fick bege sig hem.
Den kännslan lägger sig fint i den Frisellska kroppen när jag vet att jag fyller år, precis i slutet av sommaren, i en stad som gör sig annorlunda vad gäller att överstiga tonårsåren. Ständig beslutsångest.
Men jag ger det lite betänketid till, men först ska jag tänka på att jag nästan rent av är lycklig när jag tänker på att det blir hemmakväll med melodifestivalen ikväll, och spaning på den snyggErik jag bara fick vistas på samma kvadratmetrar som, i någon minut, pågrund av två månaders för sen födelsedag.
För att fortsätta på det nästan positiva temat så kan jag påstå att gårdagen var toppen med godmat och trevlig förfest med några av galenskapen från barnehagen. Sedan blev det som sagt vidare ut med övriga vänninor för en roligkväll och där var inlägget sammanknutet, och bloggen håller på skena iväg och känner sig överbelastad, den är inte van att få såndan uppmärksamhet, därför ska jag skona den. Hejs.
Gotteristopp
Filmkväll, dock utan godis.
Freedom Writers, tummen upp för den.
Samt tummen upp för Mig, Erica och Johanna, om vi håller vårt underskrivna göttesförbud!
Senast slutade med att vi föråt oss på nutella, till frukost, lunch och middag, allt för sötmans skull.
Men denna gång har vi tagit till drastiska åtgärder, förlängning på 5 dagar för varje karamell, utplockning ur diskmaskinen, samt ett erkännande på bloggen!
Även en tummen upp för vår storstädning igår, från att ha varit en lägenhet där dammet fungerade som en mysig heltäckningsmatta, till så skinande rent, att golven numera fungerar som heltäckande skridskobana.
Samt tummen upp för hurtighet på aerobicpass, att vi sedan snurrade in i varandra och förstörde utrymmet för övriga har inget med saken att göra. Snart väntar ännu ett pass, denna gången styrka, där trivs jag som fisken i vattnet, nästan så att instuktören mister uppmärksamheten pga. att mina biceps gör sig mer intressanta i träningssalen.
Hejsålänge
120 A4sidor att ta del av
Allt jag inte velat veta, ta till mig och inse.
Allt är nu samlat i en bok. Precis framför mig.
Sida efter sida, fyllda med verkligheten, ord för ord berättat, kapitel efter kapitel som handlar om hennes liv, och delar av mitt.
Självfallet var jag tvungen att läsa den, hur skulle jag kunna låta bli? När jag vet att det finns ett hopp om att finna en rätsida på allt som varit och svar på så många frågor.
Det var som att snabbspola en film, som jag redan sett. Skillnaden var bara att senast jag såg den var jag yngre och förstod inte allvaret i den. Det var som att, senast jag såg den höll någon stundvist för mina ögon, precis som man gör på ett barn vid hemska scener. Nu har jag sett allt, nerskrivet, svart på vitt, utan att någon höll för mina ögon. Att läsa somliga stycken, var som att få en kniv i ryggen, samtidigt som samvetskänslorna kan fylla hela, den för tillfället tomma lägenheten, utan problem.
Trots allt är det hennes bok, inte min. Jag har mina egna sidor att fylla. Hennes historia är bland den mörkaste jag läst. Min egen ligger inte ens på milslånga vägar i närheten på färgskalan. Jag har trots allt ett stort övervägande antal sidor i min livsberättelse som är bländande färgglada och jag har många runt mig, både nu och då, som bidragit till det.
Däremot kommer jag aldrig kunna undgå att vi faktiskt delar många rubriker till några kapitel i våra liv och jag hade inte velat annat heller. Det enda jag hade velat och hoppats på var att om jag slog upp samma kapitel, i våra olika böcker, så skulle texterna varit skrivna med samma ljusa färg. Nu inser jag att det är jag som blivit förd bakom ljuset, och det är det som svider mest, det är som ett slag i ansiktet.
