120 A4sidor att ta del av
Som ett brev på posten, som ett slag i ansiktet.
Allt jag inte velat veta, ta till mig och inse.
Allt är nu samlat i en bok. Precis framför mig.
Sida efter sida, fyllda med verkligheten, ord för ord berättat, kapitel efter kapitel som handlar om hennes liv, och delar av mitt.
Självfallet var jag tvungen att läsa den, hur skulle jag kunna låta bli? När jag vet att det finns ett hopp om att finna en rätsida på allt som varit och svar på så många frågor.
Det var som att snabbspola en film, som jag redan sett. Skillnaden var bara att senast jag såg den var jag yngre och förstod inte allvaret i den. Det var som att, senast jag såg den höll någon stundvist för mina ögon, precis som man gör på ett barn vid hemska scener. Nu har jag sett allt, nerskrivet, svart på vitt, utan att någon höll för mina ögon. Att läsa somliga stycken, var som att få en kniv i ryggen, samtidigt som samvetskänslorna kan fylla hela, den för tillfället tomma lägenheten, utan problem.
Trots allt är det hennes bok, inte min. Jag har mina egna sidor att fylla. Hennes historia är bland den mörkaste jag läst. Min egen ligger inte ens på milslånga vägar i närheten på färgskalan. Jag har trots allt ett stort övervägande antal sidor i min livsberättelse som är bländande färgglada och jag har många runt mig, både nu och då, som bidragit till det.
Däremot kommer jag aldrig kunna undgå att vi faktiskt delar många rubriker till några kapitel i våra liv och jag hade inte velat annat heller. Det enda jag hade velat och hoppats på var att om jag slog upp samma kapitel, i våra olika böcker, så skulle texterna varit skrivna med samma ljusa färg. Nu inser jag att det är jag som blivit förd bakom ljuset, och det är det som svider mest, det är som ett slag i ansiktet.
Allt jag inte velat veta, ta till mig och inse.
Allt är nu samlat i en bok. Precis framför mig.
Sida efter sida, fyllda med verkligheten, ord för ord berättat, kapitel efter kapitel som handlar om hennes liv, och delar av mitt.
Självfallet var jag tvungen att läsa den, hur skulle jag kunna låta bli? När jag vet att det finns ett hopp om att finna en rätsida på allt som varit och svar på så många frågor.
Det var som att snabbspola en film, som jag redan sett. Skillnaden var bara att senast jag såg den var jag yngre och förstod inte allvaret i den. Det var som att, senast jag såg den höll någon stundvist för mina ögon, precis som man gör på ett barn vid hemska scener. Nu har jag sett allt, nerskrivet, svart på vitt, utan att någon höll för mina ögon. Att läsa somliga stycken, var som att få en kniv i ryggen, samtidigt som samvetskänslorna kan fylla hela, den för tillfället tomma lägenheten, utan problem.
Trots allt är det hennes bok, inte min. Jag har mina egna sidor att fylla. Hennes historia är bland den mörkaste jag läst. Min egen ligger inte ens på milslånga vägar i närheten på färgskalan. Jag har trots allt ett stort övervägande antal sidor i min livsberättelse som är bländande färgglada och jag har många runt mig, både nu och då, som bidragit till det.
Däremot kommer jag aldrig kunna undgå att vi faktiskt delar många rubriker till några kapitel i våra liv och jag hade inte velat annat heller. Det enda jag hade velat och hoppats på var att om jag slog upp samma kapitel, i våra olika böcker, så skulle texterna varit skrivna med samma ljusa färg. Nu inser jag att det är jag som blivit förd bakom ljuset, och det är det som svider mest, det är som ett slag i ansiktet.
Kommentarer
Trackback
