sfrisell

---

Direkt från jobbet, direkt ner på stan, direkt förbi frisören. Tvekade några gånger innan jag äntligen tog till mig modet, bad om närmsta klipptiden, för att det inte skulle finnas chans att ångra sig. Andra har tandläkarskräck, jag, frisörskräck.
 Så många gånger man kommit hem med 48centimeter kortare än man bett om, eller utan förändring alls, eller med en uppstylad frisyr som man ändå aldrig kommer kunna fixa själv. Eller den gången jag kom hem, såg ut som en pudel, hade fem minuter på mig innan jag skulle iväg, tiden ägnades garanterat åt att skölja ur allt hon slängt in i mitt hår, för att få pudel lockarna att försvinna.
Denna gång, 45 minuter senare, 3dm kortare, varken finare eller fulare, bara nyare, begav jag mig hem, utan bitterhet.

Hon med det långa håret och skrattet existerar alltså inte längre, det är det jag har gruvat mig för, att vara en i mängden, nu är jag bara hon med det medelmåttiga håret, men fortfarande, skrattet försvinner aldrig.

Senaste dagarna känns det som jag levt på återvinningscentralen, så mycket onödigt och gammalt som jag gjort mig av med. Så mycket onödigt folk sparat på, så mycket vi bara kastar, när det finns folk som lever utan det mesta. För att det skulle kännas aningen bättre skänkte vi det mesta till frälsningsarmen. Då kommer det i alla fall till nytta.

Det gamla är utrensat, den nya frisyren är klippt, den nya tillvaron väntar.
  Hur svårt har vi för förändringar, och hur lätt släpper vi det gamla?
  Mitt svar på den frågan var en löprunda, oavbrutet, till Torvalla och tillbaka, över en mil, bara för att slippa fundera.

---