sfrisell

"Ni spelar i samma lag, går i samma klass, funderar på att jobba på samma ställe, umgås på fritiden, och nu ska ni även bo med varandra? Blir det inte lite mycket?"

Hur kan man bo tillsammans men nästan aldrig se skymten av varandra?
   Att det skulle blir lite mycket kan man verkligen inte påstå. Det börjar nästan bli begarvande. Vi springer ständigt om varandra, när sågs vi senast? Tror bestämmt det var förra onsdagen, och det var en av de få gångerna vi hunnit umgås sen studenten. Det innebär att vi ses lika ofta som jag träffar mina vänner som bor 10 mil utanför stan. Begarvande som sagt.

Imorse när jag kom hem från jobbet tänkte jag; perfekt, idag, söndag, vilodagen när man sälland ger sig ut på större äventyr kommer jag nog hinna byta några ord med henne och säga allt jag inte hunnit sagt sedan vi sågs.
Eftersom hon ännu låg och sov, började jag tvätta och städa, sen skulle jag bara ta en paus och somnade naturligtvis. När jag vaknar igen, så hade hon under tiden hunnit bege till jobbet. Men med tanke på det så måste jag erkänna att jag överdrev när jag sa att vi sågs senast i onsdag, för hon hann ju faktiskt se att jag var hemma och låg och sov i soffan idag?

Förra onsdagen blev det som sagt ut på News, men för första gången ingen utgång därefter och naturligtvis var det inte för intet, utan det hade sina skäl. Lycka är när vännerna vågar ringa, oavsett tid på dygnet och oavsett vad det gäller.
     Efter att i torsdags, ha sovit två timmar, jobbat tretton, i trots väntat på en buss i en och en halv, för att sedan, trött grinig och iskall, upptäcka att den inte alls går, förens morgonen därpå, är det även lycka att kunna ringa vännerna efter skjuts, oavsett tid. Det tackar vi för. Men vem trodde att dagen tog slut där? Är man kattvakt måste man även ta ansvar för det och det klart katterna spyr rätt ut när jag kommer dit. Varför ska inte eländet fortsätta när det väl börjat? Mycket intressant vetande förstår jag, men trots allt, var dagens sista tanke hur viktiga alla runt omkring är. Jag ska försöka sluta trotsa och tro att jag alltid klarar mig utan allt och alla. Som sagt, som det sägs i filmen Om en pojke "No man is an island".

För att åtgärda sömnbristen slog jag till med utgång dagen därpå. Tänker inte nämna att jag var förbi News och Marité. Därefter efterfest och hemkomst vid 4tiden. Tur att jag för första gången fick sova ut dagendärpå! Dock endast för att jag försov mig till 8. Hela lördag dag och natt bestod av jobb. 

Hur kan man bo tillsammans men nästan aldrig se skymten av varandra? Kanske inte så konstigt trots allt? 
    Nu ska jag ut på diverse ärenden. Vem tippar på att Sandra hinner hem däremellan?