sfrisell

Trots den otroliga engagerade skribent jag är, måste jag erkänna att jag mist förmågan att blogga.
Brukar åtminstonde komma med långa summeringar av vad som hänt sedan sist något slog slint och jag knapprade mig in på bloggen. Men trots min utåtstrålande skarphet måste jag erkänna att jag just nu funderar på om vi har några guldfiskar i släktträdet, för mitt dåliga minne kan inte komma från ingenstans.

Eller beror det kanske att jag just nu jobbar på zoo, hektiska dagar, med mycket oljud, ett antal apor som klättrar överallt, några vrålande krokodiler och ett visst antal spottande lamor. Eller så blandar jag ihop det också, för på morgonen när jag går till jobbet är jag säker på att jag är påväg till ett dagis. Samma sak på detta ställe, och där ska jag jobba deltid fram till sommaren. Trots det inget ont om de söta barnen, men det är uppenbart att de bara skriker om uppmärksamhet från alla håll och kanter och frågan är väll vem som kommer omvandlas till den mest spottande laman innan jag är färdig där, inte är det dem iallafall.

Men till sommaren väntar mycket ledighet och roliga färder, först till alperna, sedan spanien, italien och diverse, får se hur det slutar, avfärd är iallafallbokad den 27maj! Sedan roadtrip i Sverige på det! Men härnäst en helg i stockholm i slutet av mars och förhoppningsvis blir det en helg i åre i april också. Mycket att se framemot!

Förövrigt fortsätter Norgelivet i vanlig ordning med tillägg av träning. Djupt engagemang i dansaerobic, där jag förövrigt fick mig en tankeställare på om jag, eller en frusen fiskpinne är mest rörlig? Bodystep, styrka och ett evigt löpande i allt för fula träningsskor.

Utöver vardagen är det helgerna som mer eller mindre är demsamma, men oftast roliga, somliga med panik över halkan ute och beskådande av bildäck, öga mot öga, medens en garvande Isberg drar mig undan. Joppe och räkan på nya äventyr.

Sist men inte minst är det värt att nämna, min egen scen i min egen chickflick. Alla hjärtans dag.
Bitter över alla som går utklädda till änglar och delar ut hjärtklubbor på stan, nästa så jag hade lust att sparka undan styltorna för dem. Bitter över de som står och sjunger kärlekssånger på torgen, nästan så jag vill ställa mig där själv och ta ton med min gräsliga stämma, bara för att förstöra stämningen. Hur som haver beger jag mig hem efter ett "vi tycker utan anledning att du ska komma hem nu" samtal från Albin och Daniel. En ros i hallen och "Det är någon pojke i köket som jag tror vill träffa dig". Därefter utesluter jag resten av detaljerna för kvällen. 
Som på film, fast påriktigt.